Ja, nu va jag här igen!

Eller matte skriver och jag kollar så att det stämmer!!

Tänkte att en uppdatering är på plats.

Detta är ju faktiskt min och mattes blogg!

Idag har jag inte varit så aktiv, well... lite då...

Medans matte jobbar så har jag och Hemi-katt varit hemma själva.

Katten har ju sovit på sin plats, typ enda stället jag inte når nåldynan på ens... Lite taskigt av henne om ni frågar mig!!

Själv har jag letat efter mitt tuggben, inte det stora utan det lilla jag kämpar med.

Hittade det inte... För det hade matte fått med sig i sin jackficka!

Men jag fick det när hon kom hem, och kollade så att hon inte tjuvätit på det.  Det hade hon inte!

Men under tiden så har jag tuggat lite på hennes hårsnoddar... Bara för att safea så att jag får ha mitt ben ifred nästa gång.

Sen så fick jag gå ut och springa på planen!

Yey det är jättekul!

Och jag är ju snabbast i världen!

Mina förfäder är ju  Greyhounds men de magra stackarna har inte en suck gentemot mig!

Sen var jag jätteduktig när matte kallade på mig och kom direkt! :D

Attans vad godis, beröm och bus jag fick! :D

Kanske ska lyda lite mer ?!

Helt klart värt det...

Så idag har jag varit den där duktiga valpen och nu har jag fått kvällsmat med och halvsover i soffan bredvid Leijon.

Matte vann dock diskussionen om huruvida jag får jaga, slicka och pussa på hennes katter... idag i alla fall!

Imorgon ska eventuellt Jessica följa med på promenad och jag tänkte sedan sno flickornas pannkakor!

Hehe!

Så det är fullt upp att vara en Grand Danois alla dagar i veckan.

Inse nu att jag inte är en bortskämd hund men måste poängtera att jag älskar att jag fått en helt egen 1,20 säng att sova på =)

Det är ganska mycket bättre än en sleten bäddsoffa som nu fungerar som utkiksplats.

Tur att det är jag som styr upp möbleringen här!

Fast på nätterna har jag halva dubbelsängen att sova i med...

Och i slutet av denna månaden ska jag få ett nytt koppel :D

Vad nu det ska vara bra för när jag är bäst på att vara lös!

Aja, nu tar sömnen över.

Nya äventyr imörrn!

VOFF!

Ja, ni som känner mig IRL har väl märkt att det inte har varit den vanliga Mia som visat sig senaste tiden.

Självklart är man överlycklig för nya jobbet.

Efter 2 års sökande har jag hittat mitt drömjobb med mycket körning och dessutom med Trailer =)

Men efter lyckan kommer sedan ångesten.

Oron!

Tänk om jag inte fixar det!

Eller det värsta... Hur fan ska jag kunna tanka bilen så att jag har råd att ta mig till och från arbetet under en månad innan lönen kommer??

Har grubblat. Funderat och mått dåligt.

Att nu under en längre tid ha kunnat betala hyran men utöver det, fått leva på sina vänner för att få det hela att gå runt.

Att inte veta om och när det kommer att bli bättre.

Inte kunnat se ljusglimtarna eller ta vara på dem.

Sista tiden har det verkligen varit jobbigt.

Finns så många jag saknar och vill kunna hälsa på, att få höra från dem att de saknar mig lika mycket som jag saknar dem.

Men att ha 80 kr att överleva på är inte lätt när bilen ska tankas och man ska ha mat på bordet.

Utan mina närmsta vänner skulle det aldrig ha gått.

Sista tiden har det kännts som om alla sliter och drar i en åt olika håll. Man kan inte hålla det man lovar, inte göra vad man vill eller ens se lösningen på den ekonomiska biten.

Räddningen heter Memphis, Alex, Linn och Jessica!

Utan er skulle inte min värld fungera alls.

Även om jag inte kommer till er med alla mina bekymmer. Så vet jag att ni finns där.

Tyvärr har min oro lett till att jag inte mått bra, vet att det finns dem som har det värre så varför gnäller jag?!

Men har inte varit på det bästa humöret, vilket mest gått ut över mina närmaste. :(

Speciellt Memphis.

Trots att matte varit nere, så är han alltid glad, tröstar och försöker muntra upp. T

ar skiten...

Men det är ju helt fel!

Det är jag som ska stötta honom! Inte tvärtom! Jag kan inte låta mina problem gå ut över en överbeskyddande hundvalp som tvingats växa upp alldeles för fort =(

Mitt humör har pendlat, jag har inte orkat att finnas där för dem som finns för mig.

När jag mår dåligt vill jag bara stänga av omvärlden, gräva ner mig i ett hål och sen ligga där tills det löser sig.

Även då jag vet att saker och ting inte löser sig av sig självt. Man måste ta tag i saker själv.

Men att behöva höra av sig till företag och bett om att få vänta med att betala räkningar för att man inte kan re ut det nu, är väldigt svårt.

Påfrestande psykiskt att vara snart 24 år och inte kunna stå på egna ben.

Jag vet inte varför det är så.

Men jag har försökt.

Nu har man jobbat med något som man vet att det betalar hyran, dock inte mer. Att för varje sekund veta att ju längre jag håller på med detta så sätter jag min hälsa i farozonen ( Knäskadan som spökar ) och att händer det nått, att jag gör ett misstag så går hela min framtid åt fanders. En inflammation på grund av att man vänder sig om för hastigt en gång till och det blir en ännu längre läkningsprocess med operation och grejer.

Varje vecka, varje morgon intala sig själv om varför man gör det...

Detta trots att kollegerna är underbara och man trivs i miljön.

Men jag ber om ursäkt för hur jag betett mig senaste tiden.

Att ni som försöker hjälpa bara fått mothugg. Att mina problem gått ut över er.

Att jag inte orkat höra om era bekymmer eller problem utan satt mig själv i fokus.

Men det värsta är att jag låtit mina problem gå ut över andra. De har fått ta mer skit än vad de förtjänat och om de sagt något med fel ord har jag vänt taggarna utåt.

Jag är ledsen över att min fasad spricker emellanåt.

Och jag kan inte ens säga varför till dem som behöver veta det.

Rädd för att de inte skulle förstå...

Så återigen!

Tack mina änglar för att ni finns vid min sida och står ut med detta...

Idag kom lösningen på bränsleproblemet.

GULD VÄRT :D

Tack vännen!

Så igår hade jag en skitdag - idag är det mycket mycket bättre och detta tack vare tre individer!

Ni vet exakt vilka ni är =)