I lördags var det den bästa dagen på evigheter.

Även om det kom en stor tråkig nyhet.

Men jag bestämde mig för att inte bryta ihop, lade nyheten i bagaget med allt annat skit och njöt av sällskapet, bilarna och musiken.

Värt varenda sekund och varenda krona.

Men hade hoppats på att det skulle ge en nya krafter eller lite uppmuntran.

Tyvärr inte.

Men har i alla fall lite nya minnen att fylla huvudet med istället för allt trassel.

Nyheten som kom var angående Memphis.

För andra gången hade han rusat in i en fårhage och attackerat fåren, varav två hade blivit skadade och ett fått sätta livet till.

Då hans nya matte är ren gotlänning så är det lite tvetydligt om det var ett vuxet får eller ett lamm han gav sig på då båda beskrivs med ordet "lamm" på gotländska.

Men detta var andra gången det hände och risken att han nästa gång går på en hund eller till och med en människa är stor.

Även om varken hon eller jag trodde att det kommer att ske så finns risken där.

Speciellt eftersom att hon har en dotter på 10 år och vi pratar om en stor Grand Danois med kraftiga käkar.

Jag vill verkligen inte ha det på mitt samvete...

Så vi pratade länge och väl.

Jag sa att jag förstår att det är ett oerhört tungt beslut och att hon självklart får göra som hon vill.

Jag förstår båda alternativen.

Hon grät när hon sa vad hon trodde var bäst, och jag kan verkligen inte göra annat än att hålla med henne.

Så i torsdags fick Memphis somna in.

Det känns tungt faktiskt.

Ännu någon betydelsefull borta... 5:e för iår!

Vila i frid finaste Memphis!

Annars är allt åt helvete som vanligt.

Fått diagnosen Depression nu av psykologen och ja... mörka tankar och hopplöshet är en del av vardagen.

Jag ser verkligen ingen ljusning alls...

Aldrig får det hända något bra känns det som.

Nederlag på nederlag hela tiden...

Just nu så lever man inte... Man överlever men det är inte mer.

Bara att kliva upp ur sängen och duscha är en stor kamp...

Äta?

Igår orkade jag koka pasta... Idag blev det bara mackor...

Känner mig så ensam här..

Ingen att umgås med direkt.

Inte råd att åka nånstans.

Inget jobb - inga pengar.

Ingen mening att ens lämna sängen...

Orkar inte ta tag i saker ens. På sin höjd tömma kattlådan och ge dem mat.

Insett att 2014 är det värsta skitåret nånsin! Och jag som trodde att nu kan det inte bli värre...

Man ska verkligen bli nertryckt i skorna gång på gång på gång...

Men hur rycker man upp sig igen?

Efter allt som hänt?

Varje morgon vaknar man och funderar på anledningen till att kliva upp ur sängen.

Varje dag skrider sakta fram, likvärdig med den föregående.

Varje kväll lägger man sig i den tomma sängen och önskar att morgondagen blir bättre.

Fast i en cirkel där man spinner runt runt i ekorrhjulet utan att komma någonstans framåt, bakåt eller åt sidorna. Man kämpar för att ta sig upp och framåt men man står kvar på samma ställe - ännu mer utmattad än innan.

Jag kan räkna de personer jag känner tillit till på min ena hand. Ja, på mina tre fingrar. Jag vet att de finns där. Ändå vill jag inte lägga på dem för mycket då jag ser hur illa det påverkar dem negativt. Men jag kommer aldrig mer att släppa in någon annan så tätt inpå livet. För jag klarar inte fallet när de försvinner.

Undrar var mitt självförtroende tog vägen.

Var är hon som kämpar för sina mål och tar sig framåt på egna ben?

Hon som alltid reste sig upp trots alla nederlag och sorger.

Hon som alltid visste vad hon stod för - i alla lägen!

Kvar finns desperationen om att finna orken och styrkan igen.

Men hur långt jag än gräver så hittar jag den inte den här gången.

Det mesta känns så meningslöst.

Det är inte jag som håller mig själv vid liv längre... utan det är de tre personerna som bär upp mig så mycket utan att de ens vet om det.

Men aldrig mer ska jag lägga över mina problem på någon annan. Eller lita på deras ord. Allt som sades fick mig att vilja och orka kämpa.

För framtiden fanns där.

Nu när det är över så finns helt plötsligt ingenting kvar...

Bara tomheten.

Och jag förstår verkligen inte varför.

Men det är väl ödets lott - att när du behöver någon som mest så finns de inte kvar på grund av dina misstag.

När man kan räkna glädjeämnena på sin ena hand och inser att det finns gott om plats kvar ändå.

När man inte vet hur länge till man orkar kämpa och energin har tagit slut.

När den fysiska smärtan tar över hela din kropp.

När den psykiska delen aldrig får en chans att läka.

Vad gör man då?

Jag önskar att jag visste...

Tårar rinner dagligen, minsta lilla snedsteg får en att bryta ihop. Det händer bara mer och mer dåligt och jag skriker bara inombords att nu orkar jag inte längre.

Lyder psykologens råd - ta bort dem som får dig att må sämre. Gläd dig åt dem som finns för dig!

Hur tar jag bort alla problem då?

Varför kommer allt på en gång?

Hur får jag ett slut på det???

Kan man inte bara få må bra ett tag utan varför ska alla ens misstag alltid ligga och häcka på en?

Hade jag kunnat så skulle jag vilja starta om mitt liv med den vetskap jag har nu!

Men det går inte...

Mycket skulle lösas om man vann några större summor på lotto men lååååååångt ifrån allt.

Det enda som får mig att inte ge upp även om tanken växer sig större för var dag är kärleken till ett fåtal personer... Allra mest till dig min underbaraste Niclas!

Jag vill bara veta hur jag ska lösa detta...

Så här tidigt har nog bloggen aldrig uppdateras och det lär väl knappast hända igen anar jag.

Men man ska aldrig säga aldrig.

Har ju gått hemma och skrotat senaste veckan, lätt panikångest som stiger allt mer och mer. Nu är det så att man ej tjänar pengar på att vara hemma och göra exakt ingenting, vilket är ganska viktigt för min del.

Anledningen?

Jo tydligen var Oslo-rundans ord. chaufför tillbaka... What? Bra att man får det bekräftat från början att det bara var tillfälligt... Men nu ringde chefen och sa att jag får tillbaka den =) Så humöret är på topp.

Även om det kanske inte är världens roligaste runda så gillar jag den (bortsett från bilköerna då^^).

Passar mig utmärkt så inatt åker jag igen.

Så gött så ni anar inte...

Jaha, förra söndagen anlände en sköldpadsfärgad liten tuss hit med fyra ben och svans. Har inga bra namnförslag så första veckan har hon hetat Skrutt. Inte passande på en sådan vacker och go kissekatt MEN hon är en Skrutta, allså blir det officiella namnet Skrållan... Eller Catalina. Eller nått annat, det hålls ganska öppet.

Men Hemi är la sisådär glad på den lilla busan...

Nykomlingar och förändringar är inte riktigt Hemis grej.... Men men hon får lära sig att acceptera det hela.

Vad har mer hänt?

Fortsätter att rasa i vikt, och jag förstår inte alls varför... Men inte för att jag klagar. Är nu över 41 kg som försvunnit och jag bara undrar vart det fanns plats för dem innan?!

Grejen är den att de flesta lägger om kosten, tränar och snackar om gbp men jag gör ingenting alls. Äter vad jag vill när jag vill och häller i mig cola och andra onyttigheter, ändå går jag ner.

Skumt...

Men som sagt jag är ganska glad över det hela.

Åh, måste ta mig tid att skriva ner alla timmar jag har jobbat med. Haha totalmissat det... Men ganska lätt att räkna ut =)

Så fr.o.m inatt kör vi på att skriva upp allt!

Åhsså måste jag tjata på Rebecka med så hon sätter in pengar åt mig. För NU är det kris på kontot, hittade 50 kr där igår och bara " YES jag kan skaffa snus!!!" Total Lycka haha...

Men måste fylla på telefonen för känner mig helt handikappad annars.

Hm blivit en hel del tid på Fb senaste tiden, förstår inte alls varför haha ^^

Nej nu blire nog att gosa med katterna och kolla film. Samt tala om för Skrutt att hon inte behöver vara datateknikern i hemmet för jag har redan en sådan ett telefonsamtal bort ;)

Glöm inte att kolla:

www.younevercantell.bloggplatsen.se   ;)

Jaha, det går fortfarande kanoners med jobbet och jag trivs :)

Haha charmiga "äldre" chaufförer att tjöta lite med under väntetiden i Oslo.

Torbjörn är en av dem och han är jätteglad när man kommer för han tycker att "di trenger vackre piger i Oslo"

En av truckförarna har talat om för mig att jag passar i ljusa färger, i svart , och numera även i rött!

Ja, ja...

Körningen går kanoners den med.

Visst kan det ibland ta nån extra minut med backningen om det är trångt överallt men allting går bara man ger sig fan på det!

Haha va nån som frågade vem som lärt mig backa. Jag bara " Ah jag vet att det är min svagare punkt men jag får ju in den till slut haha"

" Nej nej menade inte så, jag har kört bil och släp i 30 år och blev förvånad när en ung tjej backar bättre än jag!"

Haha hans min när jag sa att jag var ganska självlärd!

Obetalbar!

Nej haha har väl annat att skriva om än mitt jobb, bara det att jag trivs och har verkligen hittat rätt hoppas jag!

Så denna veckan har jag skrivit på ett kontrakt på en lägenhet så blir flytt antingen i mitten på dec eller efter nyår.

Ser verkligen framemot det och kommer närmare mina vänner och nåra mil närmare Östergötland!

YES!

Så just nu känns det bra även om man sitter här och ugglar en fredagskväll.

Har ju min lilla Hemi-katt här bredvid mig så klagar inte alls.

Nja annars äre la ganska lugnt.

Opeln rullar på och är duktig nog att snällt vänta på terminalen medan matte jobbar.

Tänker besiktiga den snart och sen får vi se om han överlever ett år till ;)

Bara komma igång med lönen oxå så man får råd med ev. reparationer.

Så nån ny bil blire inte än på ett tag.

Tanken är att försöka spara undan lite så man kan skaffa jänk igen i framtiden.

En stor del av mitt självförtroende dog i somras och jag ångrar mig skarpt...

Men vissa beslut måste tas...

Fast jag ångrar i stort sett hela sommaren!

Men nästa kan ju inte bli sämre i alla fall, det är då ett som är säkert!

Ja, det var väl det...

Två resor Oslo t/r med Lastbil och jag lever fortfarande haha!

Första resan var ju ganska panikartad, allt strular för mig första gången! JÄMT!

Okej kommer 45 min innan avgång från Jönköping för jag vet att det kan strula!

Men nu har jag god tid på mig ju!  Eller?

Kopplar ihop bil och trailer och ska köra framåt.... Nej, det går inte vad i helvete?!

Parkeringsbromsen släpper inte.

Ut och koppla om allt och testa igen.

Nej...

En timme senare och ett tips från en vän så har jag satt slangarna fel.

Hm det går bra nu Mia!

Idiot!

Fixar det och kommer i rullning för att upptäcka att det inte finns ett enda lyse på släpen.

Jippie!

Hm, vad gör jag nu då?

In på DHL och får tag i en glad skåning som hjölper mig med en provisorisk lösning på det hela.

Tack! Tack!

NU kommer vi iväg.

Lite nervös då jag aldrig tagit mig igenom tullen med lastbil men där var det inga problem så det kunde inte varit enklare. =)

Närmar mig Oslo.

På påfarten inne i Oslo till E6 mot Trodheim tar det tvärstopp mitt i morgonrusningen.

Ja, allså tjurrusningen i Pamplona fast med bilar och all annan trafik ( Se inlägg från 2011 när jag jobbade i Oslo)

Fan! Luftslangen igen!

Så på med varningsblinkers och försöka fixa detta medan bilar, bussar och andra lastbilar med stor möda tar sig förbi.

Håller på som bäst när en snäll norsk chaufför stannar och frågar om jag behöver hjälp.

Ja tack!

Så han hjälper mig allt vad han kan när polisen kommer och frågar vad som hänt.

Min hjärna reggar knappt ett ord av vad han säger.

" Trenger du Viking?"

ÖHM nja du vet vikingarna existerar inte längre.

Via det engelska språket inser jag att Polismannen menar bärgaren.

Aha.. Nej, ge oss fem minuter bara.

Vi får ordning på det hela och efter det frågar Polisen hur jag mår och om jag behöver tala med nån ifall jag var rädd på grund av omständigheterna och allt.

Det var ju snällt av han.

Hade aldrig hänt i Sverige!

Men åker vidare och kan lossa på terminalen i alla fall.

Luftslangen strular rejält då gummipackningarna på den saknas men får hjälp än en gång att i alla fall få den på plats.

Så jag tog mig hem =)

Jösses, första resan är alltid värst!

Men glad att jag kör på Norge då folket där är ytterst hjälpsamma!

Igår insåg jag att världen är bra liten när man snackar med en av truckförararna på DHL i Oslo.

Han var svensk och när jag sa att bilen ska till Jönköping så svarar han att han oxå kommer från Småland.

Att han bor utanför Växjö.

"Aha, jag tyckte jag kände igen din dialekt!" sa jag och berättar att jag bott i Lammhult.

" Meen... det är ju där jag kommer ifrån! Det var nått bekant med dig! "

Haha rätt kul egentligen.

Så jag ska hälsa alla Lammhultsbor från David =)

Haha aja, tre pall fick jag med mig hem, känns ganska onödigt att köra tom hem egentligen men men...

Fick smärre panik då jag hade 18 mil kvar att köra och inser att jag kommer ca 13 mil på dieseln.

Hm vart fan tankar man truckdiesel i Trollhättan?

GOOGLE!

Okej, inne i stan ska det finnas en Statoil.

GPS!

Lätt att hitta men kommer jag ens under taket med bilen då detta är en vanlig mack...

In och fråga och mackbiträdet hjälpte mig att kolla så att det gick haha.

20 cm tillgodo...

Kände mig lite dum, in med Trailern under taket men det gick bra =)

Var sen som fan med på grund av bilköerna i Oslo.

Men men det gick det med.

Inatt är det dax igen!

För varje resa får man mer och mer koll på det hela, så hoppas att denna gången kommer allt att klaffa!

DCR:en Volvo i allla fall så en nöjd Mia

Hm, Läckage av luftslang till Trailer - Inte Bra!

Inte så illa backat av mig, då jag är ganska självlärd på att backa trailer överhuvudtaget.

Lite snett men men...

Utsikten i 2 timmar.... Bilkö på E6:an i Oslo p.g.a olycka

Och då tänker ni, varför tar du inte den inre filen?

Ja, den leder raka vägen till Stockholm och Sentrum så den omvägen vill jag slippa

Det gick ju ganska bra det där med =)

Ja just det... Det fanns en liten blogg här.

Hm vad händer som är värt att skriva ner men inte så att man avslöjar allt?

Good Question.

Nej men livet rullar väl på. En del dagar mår man sämre, andra bättre.

Att livet är som en berg och dal bana kan jag skriva intyg på.

Men sommaren har verkligen förändrat mig och min tillvaro.

Jag värdesätter ett fåtal vänner allt högre, ja dem kan kan jag räkna på min ena hand!

Sedan har jag valt bort en hel del personer i mitt liv.

Släpper inte in några nya längre.

Bygger upp fasaden igen, mursten för mursten, sakta och säkert.  Ett steg i taget, ett litet kliv...

Det är bara skalet som ni kommer åt... Inget mer!

Klyschan att hoppet är det sista som överger en stämmer...

Men vad gör man när hoppet har försvunnit?

Drömmarna slås i spillror och blir omöjliga att plocka isär och tejpa ihop igen..

Jag har gått från att vara en livs levande zombie, utan vilja utan förmåga att ta egna intiativ, till att nu sakta börja känna mig levande igen.

Vissa dagar känns det som om jag verkligen har förlorat allt!

Men så dyker en strimma ljus upp med en av de handfulla personerna och jag ser mig omkring och upptäcker vad jag har i livet. 

Och vad jag kan!

Ingen ska sänka mig igen, därför håller jag er andra på avstånd!

Ni får inte komma in, för jag har verkligen lärt mig att vara godtrogen kommer du ingen vart med alls bland folk.

Låt folk bevisa att de går att lita på, tvekar du det minsta så följ den känslan!

Den stämmer oftast.

Därför är jag så glad över att ha Alex och Mathias i mitt liv.

( Och några andra såklart )

Ingen av dem har någonsin försökt vara någon annan eller ens fått mig att tveka på dem under alla år.

De två vet nästan allt om mig och får därigenom ta all skit.

Senaste tiden har de verkligen varit mina stöttepelare och jag är så glad att ni fortfarande finns kvar efter allt som hänt.

Ni kommer för alltid att ha mitt hjärta i era händer!

Önskar bara att jag kunde återgälda allt som ni på olika håll och vis gjort för mig...

<3

För tre dagar sen var beslutet fattat.

Det blir en flytt tillbaka till Östergötland!

Platsen som jag verkligen kan slappna av på och vara mig själv.

Igår lades det beslutet på hyllan då en chans till Trailerjobb dök upp.

Jönköping - Oslo t/r

Timanställning.

Börjar imorgon.

Lite nervös är man allt.

Har inte en aning om hur tullen fungerar eller nått haha men det ska väl kunna lösa sig det med.

Jag hittar ju till Oslo i alla fall =)

Men återigen, inga höga förväntningar för att underlätta besvikelsen OM den kommer.

Funkade förra gången.

Det gick inte lås.

Hem och deppa några dagar innan man tar tag i det hela ännu en gång.

=)

Övrigt då?

Nja.... det tar vi en annan gång då en film lockar mer just nu...

Men måste erkänna att jag saknar någon extremt mycket !!!!!!!!!!!!

Fast jag vågar inte ta reda på vad jag verkligen känner...

Kärleken är konstig då man vet att den finns där men uppenbarar sig på ett helt nytt sätt och perspektiv.

Det väcker en hel del funderingar.

Men det som sker, det sker av en anledning och under tiden får man ha tålamod.

Ett riktigt Ego-inlägg detta! Bara så att ni vet.

Ja, vet inte hur jag ska kunna sätta ord på vad jag känner och tänker just nu..

Allt är bara så... Förvirrande!

Jag är så trött i sinnet att jag inte vet vad jag heter, samtidigt som rastlösheten är olidlig.

Har i alla fall sökt några jobb idag!

Får jag chansen så tar jag den...

Men just nu känns det som att jag slits åt olika håll.

En del till Östergötland.

En del till Jönköping.

En del till Ljungbyhållet.

En del till Vetlanda.

Resten av mig vill bara kasta pil på kartan och se vart det bär hän.

Prestationsångest har jag då hur jag än kommer att göra blir det alltid någon som blir besviken.

Och det vill jag inte.

Sen har vi personen som jag verkligen har känslor för och vill finnas för... Ena dagen är det positivt och andra dagen är det negativt därifrån vilket får mig att tveka. Jag vill inte backa undan eller ge upp oss. Men jag kommer snart att göra det på grund av att min ork är slut.

Att han mår dåligt på grund av helt förklarliga orsaker är inte konstigt.

Men snälla, låt mig finnas för dig! Även om det bara är som vänner...

Men men... allt är bara så... förvirrande just nu.

Suck, vad ska man göra?

Känner av ett uns av panikångest som bara växer.

Värdelöst.

Sen har vi dagens datum, men right now är det gos med Hemi som gäller.

Katter är en bra terapi när man mår dåligt och känner sig ensam.

Hennes lugnande spinnande, närhet och kärlek ger mig tryggheten.

Det är något som jag alltid letar efter.

Ständigt saknar i mitt liv.

Någon som kan ge en omfamnade kram och bara tala om att det KOMMER att bli bättre....

Men aldrig att jag skulle välja bort min lilla prinsessa mer...

En sådan underbar katt som anpassar sig till läget, finns där och den enda som inte blir besviken för att jag visar mig svag.  Hon håller sig max två meter ifrån mig och ligger i sängen för att se till att jag har det bra <3

I alla fall, ett stort fett TACK till dig Mathias.

För att du finns mest.

Utan dig hade jag aldrig klarat av den här sommaren.

Förlåt att du är den som får höra allt och lite till.

Men jag har ingen annan som förstår på samma sätt som du gör.

Det är nog därför jag älskar dig för den du är!

Får avsluta med något positivt.

Ser fram emot helgen i alla fall! :D

Hoppas att planerna går igenom som de ska :)