Har nu suttit och studerat mina tre husdjur.

Mest för skojs skull då jag tycker det är intressant att se hur de betér sig emellanåt.

Har konstaterat det jag länge anat angående mina katter.

De är precis som ett gift gammalt par ( tänk er Ada 88 år och Gustav 91 år)!

Hemi då som är äldst, 4 år nu till sommaren är en riktig surkärring.

Morrar och fräser, tar den plats hon behöver och är väl lycklig på sitt sätt.

När Memphis ( hunden på 7 mån) kommer och vill leka med henne så är det alla taggar utåt och min fina rara katt förvandlas till en ilsken spottkobra.

Vovve begriper dock inte att det är nu det är läge att gå därifrån, utan står kvar tills ormkatten anfaller.

Hunden gnäller till och Hemi släpper taget när jag lägger mig i det hela.

Dock motvilligt.

På dessa sekundrar har hon gått från att vara katt till att vara orm för att sedan bli en pitbull.

Tjurigt fräser hon och går och lägger sig.

Vovve klarar sig och går då till nästa katt efter att ha sökt lite tröst hos matte som bara säger att han får skylla sig själv.

Gick det inte med Hemi så försöker vi med Leijon.

För Leijon kan man slicka, bita i svansen och även lägga sig på när man är hund.

Leijon är inte en bråkdel så arg som den andra lilla saken.

Då kommer dock matte och lägger sig i igen och säger att hundvalp inte ska vara på katten!

Men nu till saken.

Leijon som då är hanen är nöjd om han får mat och kärlek.

Mat kommer alltid först!

Kan påminna om en äldre man eller vilken man som helst...

Vägen till mannens hjärta går genom magen.

Annars är han en ganska högljudd katt, jamar och pratar en hel del.

Precis som en man med lite alkohol i sig.

I övrigt inte så stora krav på livet.

Han är helt enkelt nöjd om han får gå ut då och då och det finns mat i matskålen.

Samt om han får lite ömhet emellanåt.

Hemi däremot, är väl inte supernöjd över nykomlingarna som bor hemma hos henne.

Hennes tron är hotad!

Så gentemot Leijon är hon en riktig bitch, fräser, morrar, kör iväg honom, klöser... tittar på honom med en blick som säger " inte du nu igen!"

Trots detta så försvarar hon honom när de är ute.

Det är Hemi som tar fighten mot grannkatterna.

Leijon tittar på.

När vi klippte klorna på Leijon så protesterade han.

Från ingenstans kommer Hemi och anfaller personen som gör hennes kompis illa.

De kan även äta tillsammans och sova tillsammans, men i övrigt så gnäller Hemi mest på denna stackars lilla Leijon.

De är precis som ett gift gammalt par!

Bara undrar om hunden ses som deras kärleksbarn?!

Leijon är den snälla föräldern och förstår att det är ett barn han handskas med medan Hemi kör den hårda skolan...

Nu menar jag ju förstås inte att alla gifta har det såhär, tänker mig mer ett par som varit gifta i en evighet och är trötta på varandra men finns där för varandra när det verkligen gäller =)